Det blir aldrig som man tänkt sej…

I fredags efter jobbet skyndade jag mej hem till Ebba och med en flaska vin och drinkar satte vi oss och spelade Skipbo och skrattade. Det var så längesen jag spelade Skipbo, hade nästan glömt hur man gjorde. Och det förklarar kanske varför jag förlorade alla fyra gånger. Julia kom över, det var tänkt att Becca också skulle följa med men hon fick akut njur-ont-attack och stannade hemma för att vila. Julia, jag och Ebba dansade loss på Ferlandina innan vi gick till Marmalade för att möta upp Matthias och Achim.

 

Skipbo efter en dags jobb är som grädde på moset, specillt om man har så fint sällskap som Ebba och Julia.

   Vi shakade och spelade musik så vi trodde grannarna skulle ringa polisen. Partybrillorna på, sen gick vi ute i Barcelona natten.

Vi kom till Marmalade och mötte Achim utanför, eftersom man inte får röka inne längre. Vi började prata med en kille som hette Armando, från Dominikanska Republiken, och han lärde Ebba dansa marenga (jag är inte säker på att det hette så, men det skulle vara deras typ av salsa). Vi gick in och hälsade på Matthias och hans jobbarkompisar innan vi tog oss till baren för att beställa Cosmo och Gin Tonic av den danska bartendern. Vi satte oss ner och pratade om vårt projekt med Achim, ryktet hade spridit sej snabbt och han var som vanligt väldigt peppande. Vid 03-tiden stängde Marmalade och vi funderade på vart vi skulle ta vägen. Ebba och jag hade planerat att gå och dansa på Ian’s place, men så stötte jag in i Robert som jag jobbade med på Apple. Han och hans vänner skulle till Papillon, en svartklubb som jag och Ebba var på med Alex och Miguel i början av December. Achim var inte sugen på Papillon och tog en taxi hem till frugan och jag och Ebba skuttade vidare med Robert och vännerna. Armando dök upp igen och vi räddade honom från John Blund genom att ta med han också.

Eftersom klockan inte var mer än 03.30 när vi kom till El Borne hade inte Papillon öppnat än. Vi gick hem till Joel, hans hem är också hans affär och vi drack öl i hans skräddarverkstad. Alex kunde inte sluta lukta på Ebba, han tyckte hon luktade underbart och lärde sej aldrig hennes namn utan kallade henne smell-good-girl. Jag och brittiska Rob satt och pratade, om att han för 3 månader sen kom till Barcelona, att han lämnat ett 10 års långt förhållande bakom sej och hans erfarenheter i restaurangbranschen.

På vägen till Papillon fick jag en ros som Ebba förstörde senare på morgonen. Väl framme gick vi in genom den nästan osynliga dörren, man tror att det är en vägg, och grabbarna gick och spelade biljard medan jag och Ebba berättade om vårt projekt för Armando. Han var också imponerad och tyckte det lät spännande. Vi var kvar på Papillon tills 07-tiden och fast vi hade jätteroligt var vi ansvarsfulla nog att vandra hemåt. Grabbarna bestämde sej också för att gå hem då, fast först försökte de övertala att följa med på efterfest. Men när två svenska tjejer som mej och Ebba har bestämt sej för något, då blir det så. Till exempel, vi har bestämt oss för att våran bok ska bli en succé och det kommer den bli också.

På vägen hem stannade vi på ett bageri som höll på att öppna. Solen gick upp, Ebba och jag drack cafe con leche och åt nybakad chokladcriossant. Livsnjutning när den är som högst. Vi pratade om vilken kväll vi hade haft, underbara vänner vi har och intressanta människor vi träffat. Och jag är så glad att jag har min Ebba här hos mej. Allting är möjligt och huvudsaken är att vi mår bra och är lyckliga.

När vi kom hem var klockan runt 09 och jag skulle upp och jobba två timmar senare. Men ljuset var så vackert och morgonen så varm så vi gick ut på balkongen för att njuta lite mer.

    Efter en otrolig natt var det skönt att krypa ner under täcket.

Inspirationen är på topp!

Jag har äntligen varit och hämtat min kamera som har varit kidnappad av katalaner i snart två månader! Det var en glad Bella som skuttade in på Nikons huvudkontor med Ebba bakom sej för att hämta upp kameran och tömma plånboken.

Vi firade med extremt goda chokladpraliner från Chocolate Factory och så satte vi oss på Muy Mio för en kaffe och inspirationssnack. Jag och Ebba ska skriva en bok, en receptbok. Men inte vilken kokbok som helst, den ska beskriva hur inspirationen flödar när vi är i köket, hur enkelt det kan vara att laga mat som får saliven att vattnas i munnen och tillfredsställelsen man känner när ens gäster slukar maten i ett nafs och vill ha mer. Vi ska klämma in små historier om våra liv och Barcelona, människor som är betydelsefulla för oss och som ger oss kärlek. Det ska inte vara en vanlig kokbok, den ska förmedla den livsglädje vi känner och hur vardagslyxen som god mat kan lyfta en hel dag.

Alla män flyger iväg och tjejerna flyttar in

Igår hade vi inflyttningsmiddag för Camille, den franska tjejen som äntligen har flyttat in i lägenheten och som stannar till mitten av April. Men det var inte bara en inflyttningsmiddag, de var en hej-då middag också. Diego ska flytta ifrån Barcelona, först till Colombia i två månader och sen till Madrid, Dani ska åka till London en vecka och Greg till Madrid några dagar för att spela. Så vi passade på att ta hem de allihopa och bjuda på en trerätters som gick till historien. Inte för att det var den mest lyckade vi någonsin gjort, även om den var väldigt lyckad, men för att den skapade mest panik för mej och Ebba.

Det var min lediga dag och jag spenderade första delen av den med att hålla på med keramiken. Jag ska försöka göra ett gäng tallrika till oss, vi har bara tre stora kvar  i lägenheten, och öva på lite tekniker som är ganska knepiga.

Ebba kom hem vid 17-tiden och då började vi städa och mixtra i köket. Vi skulle baka kladdkaka, det bästa från vårt svenska kök, bröd, portugisisk soppa och göra i ordning en härlig sallad. Kladdkakan blev inte så kladdig, så vi ändrade den till en brownie. Brödet blev jättebra och det luktade så gott i lägenheten. Vi rörde ner russin och torkade aprikoser, en verklig hit.

 

Så här bakar vi bröd på Ferlandina, med frön och frukt, och mumsigt blir det!

När gästerna kom var de hungriga och törstiga. Som tur var tog alla med sej en varsin vinflaska och till fördrink serverade vi Glögg. Diego som älskar glögg var lycklig och ville ha påfyllning tills det tog slut. Jag och Ebba sprang ut i köket för att förbereda salladen och den blev jättegod. När jag kom ut i köket för att det hjälpa Ebba med varmrätten tittade hon mej rakt i ögonen och sa med panik-skrattig röst “Soppan smakar ingenting. Verkligen ingenting.”. Jag smakade och det var sant. PANIK! Vi hade En superhungrig amerikan och en kräsen colombian vid bordet och soppan var jättetråkig. Det blev en djupdykning i kylskåpet och skafferiet där vi hittade vitt vin, vitlök, ingefära och en lök som vi öste ner i soppan tillsammans med salt, peppar och chili. Vi toppade med parmesanost, brödbitar och ett grönt blad. Det var två nervösa värdinnor som serverade soppan, men alla tyckte om den! Dani och Diego ville ha mer, så de fick äta upp min och Ebbas del som vi inte orkade. Brödet var också uppskattat och Camille var jätteimponerad av att vi kunde baka eget bröd. Brownie är ju aldrig fel och vi drack det tillsammans med Moscatell-vin, ett sött vin som passar bra till efterrätter.

 Jag och Ebba förbereder och räddar maten

  Diego sticker till Colombia och Ebba och jag är inte glada för det.

Brownie med kondenserad mjölk och björnbärssylt. Rekommenderas starkt!

Happy Birthday!

I lördags efter jobbet kom jag hem till Ebba, åt gott och drack kaffe. Vi ringde Serena, en tjej som jobbade på baren med mej men fick sparken eftersom de inte har råd att betala henne, och möttes för en öl innan vi gick på James födelsedagsfest.

Ölen drog ut på tiden och vi hade planerat att köpa med oss lite vin, men när vin kom ut på gatan igen hade att affärer stängt. Så istället letade vi rätt på en paki för att köpa med oss öl. Vi hade bestämt innan att vi skulle ha 12 öl för 8 euro ( i vanliga fall skulle det vara 12 euro). Vi sprang runt bland pakisarna och prutade och förhandlade, men det är off-season och de tar noga vara på varenda euro de kan tjäna. Vi kom ner till 9 euro och då fick vi en present också, så vi tog de 12 ölen och gick till Borne och James lägenhet.

Där var det många obekanta ansikten och en hel del jag kände igen också. Det blev en fest i musiken tecken, inte förvånad eftersom de flesta var musiker och de satt och jammade hela natten. James var spotify-DJ och spelade underbara gamla godingar och låtar man aldrig hört förr.

Ebba och Serena gick ganska tidigt, runt 03, vilket inte var planen. Ebba skulle nämligen ta med mej hem, se till att jag inte stannade för länge eftersom jag skulle upp och jobba vid 12 dagen efter. Ja, när tjejerna stack så sprang timmarna iväg och helt plötsligt var klockan sju på morgonen. När Ana fick höra att jag skulle jobba om fem timmar tyckte hon att det var bäst att jag inte sov alls. Och eftersom jag bara skulle hinna få ungefär tre timmars sömn så beslutade  jag mej för att följa hennes råd.

När jag kom till jobbet vid 12 så mådde jag förvånansvärt bra, inte alltför trött och ganska sugen på att jobba.  Jag och Midun städade lite, gick och köpte kaffe och tillslut kom lite kunder som vi kunde servera. Vid 16-tiden började jag märka av den sömnlösa natten, speciellt när kassan började krångla, kunder blev sur maten tog slut. Vid 17 kom Vida och bytte av mej och jag tog en cykel till Ferlandina för att dö i soffan. Med stickningen i handen tittade jag på några avsnitt av Shameless medan Greg och Ebba stack iväg till Apolo och Mojito Club för att dansa swing och salsa. Greg var tydligen ingen höjdare på det men Ebba hade nog ganska kul ändå. Jag slocknade ganska snabbt i soffan, sen kom Ebba hem och kröp ner bredvid mej. Det är så mysigt att ha henne hemma igen!

I en tom bar stod jag en kväll

Ja, jag vet inte hur jag lyckas men varje gång jag får jobb på Irländska barer så visar det sej att de för det mesta är folktomma. I helgen hade vi helt okej med folk men då kommer ju problemet att de inte vill gå hem när klockan är tre. Ja, det är inte lätt. Jag försöker underhålla mej och tänka att det är i alla fall ett jobb som ger pengar. Men när sommaren kryper närmare så ska jag försöka hitta något bättre.

I fredags kom Ebba och hämtade mej efter jobbet och vi satte fart mot Ian’s place för att dansa lite. Vi hade inte skrivit upp oss på listan, så det var osäkert om vi skulle komma in eller inte. Ian sa att vi skulle prata med vakten och förklara situationen så kanske det skulle gå att lösa ändå. Och det gjorde det! Vakten kände igen oss men sa till på skarpen att vi var tvungen att ringa nästa gång. När vi kom in fick vi världens chock. Stället var tomt och luktade konstigt. Det är vad som händer när man sätter rökförbud på klubbar och baren, folk håller sej mest utanför ställena och dansgolven är tomma. Jag och Ebba klagade inte utan tyckte att det var ganska skönt att slippa trängas med massa katalaner för en gångs skull.  Efter lite mer än en timme av extrem-dans sa min mage nej. Jag hade inte ätit eller druckit på hela natten samt att jag jobbat, och nu behövde jag mat. Snabbt. Vi hämtade våra jackor och skyndade mot Rambla Raval för att gå till vårt stammis-kebab ställe. Men till vår besvikelse var det stängt, troligen var vi för tidiga. Klockan var nog inte mer än halv fem, så vi fick nöja oss med kalla samosas som vi köpte från pakisarna på gatan. Nästa gång så väntar jag hellre på min falafelkebab, för de där pakisarna kan inte mer än att sälja öl.

The magical kitchen team is back!

Man vet att Ebba är tillbaka på Ferlandina när inspirationen och kreativiteten flödar i köket. Att slänga ihop mumsiga rätter av avd vi än må ha hemma är vår speciellite och den här veckan har vi verkligen lyckats. Allt från supergoda omeletter, kiwisorbet, fruktbröd, utsökta pastasåser och soppor.

 

En dag förra veckan lagade Ebba till en riktigt god omelett men rostat bröd fyllt med philadelphiaost och spenat. MUMS!

Fröken hade med sej Ballerina från Sverige och vi har festat på både kladdkaks-varianten och originalet.

 

I helgen när jag kom hem från jobbet hade Ebba fixat i ordning en kiwisorbet (superenkelt att göra) som vi toppade med granatäpple och drack med kaffe spetsat med crema catalanalikör.

En efterlängtad återkomst

I onsdags ringde Dani och sa att Pablo och Jesse skulle spela på Café Milan och jag som bara satt ensam hemma och väntade på att det skulle bli torsdag hängde på. Det var en jättebra spelning, Jesse och Pablo har en otrolig kontakt med publiken jämt och känsla när de spelar. Dani spelade också med i några låtar och jag träffade Serena, en tjej som jag jobbar med som också var där. En man kom fram till oss och ville bjuda över oss på en drink i sin bar bredvid. Så vi drack upp vår öl och gick till Ria.

Ria var officiellt stängt, men han låste upp och släppte in oss. Därinne satt ett annat gäng och rökte och Juan De Diego, som mannen hette, förklarade att vi inte behövde bry oss om rökförbudet nu. Jag gick bakom baren med Lorena och blandade drinkar, Serena valde musiken och Dani och Juan pratade om trumpet-grejer. Det var en lustig kväll och vid 5-tiden kom jag på att jag skulle möta Ebba vid 12-tiden på Plaza Cataluña. Det var dags och gå hem helt enkelt.

Vid 11 ringde telefonen och jag såg att jag hade tolv missade samtal, de flesta från Ebba, och jag sprang till Greg för att låna hans mobil för att ringa tillbaka till fröken som jag väntat på i över en månad. Hennes plan hade landat tidigt och när hon ringde förstod inte min hjärna att det var min mobil (den är ny). Jag hämtade henne inte på Plaza Cataluña för hon hade gått och satt sej på en uteservering vid MACBA och där tog vi en varsin kaffe innan vi släpade upp väskorna för alla trappor. Sen satt vi i soffan och pratade tills vi somnade, båda hade haft lite sömn natten innan. När vi vaknade fixade jag ihop en liten middag till oss och Greg, vi satt och pratade och tiden sprang iväg. Vi hade planerat att träffa Matthias och Julia vi 21 utanför Apolo för att gå på Taboo.

Taboo är en burleskshow som jag har varit på två gånger tidigare. Det är alltid nya uppträdande fast bandet som spelar är samma. Igår var det tre kvinnor som uppträdde, två var helt okej men den tredje var fantastisk! Helt klart den bästa som jag har sett någonsin. Det var en svärdslukare som uppträdde också och jag hade lite svårt att bestämma mej för vad jag tyckte om honom. Visst, han var en otrolig talang, men det gjorde ont i hela kroppen när han svalde ett meterlångt svärd. Efter showen gick vi och tog en kaffe, för att sen vandra hem till Ferlandina och veckla ut bäddsoffan. Vi pratade ens stund innan meningarna inte var sammanhängande längre och vi inte kunde hålla ögonen öppna längre.

Idag åt vi god frukost och lärde Greg lite om Sverige. Sen har vi gått runt och fikat på på lite olika ställen, Ebba skriver CV och jag sitter på skype. Ikväll ska jag jobba till 03 och efter det ska jag och Ebba troligtvis ut och dansa, om vi är pigga nog för det. Båda två vill dansa så mycket att det spritter i kroppen och det blir till att ringa Ian och skriva upp oss på listan.

  

Först satt vi på Venus, men deras Wi-Fi fungerade inte och personalen hade ingen lust att fixa det.

 

Så istället gick vi till La Clandestina och drack gott te och surfade.

Ett glatt samtal

Igår kväll jobbade jag det sena skiftet, vilket betyder att man stänger vid 03-tiden och den svåraste uppgiften är att få ut alla gäster som vill beställa mer öl och vägrar resa sej från sina stolar. Tillslut lyckades vi i alla fall få ut folket och jag gick raskt hem mot sängen.

Imorse vaknade jag av att mamma ringde, det är alltid lika kul att höra en glad röst när man vaknar istället för väckarklockan. Hon hade roliga nyheter, morfar har bestämt att han vill följa med henne tillbaka hit till Barcelona nu när hon åker. Jag tror det är svårt att vakna upp på ett bättre sätt.

Jag tror det kommer bli en händelserik vår, med mycket folk som kommer och hälsar på och ger mej tillfälle att visa upp mina favoritställen och hitta nya. Mamma och morfar nu, pappa och Anne-lie i april och sen misstänker jag att kanske en eller annan vän kommer förbi en sväng. Som tur är jobbar jag inte alls mycket, om jag blir kvar på O’Haras vill säga.

Nu ska jag kolla på biljetter och boende åt mamma och morfar innan jag tar en kaffe med Laurent. Sen vankas det jobb och jag hoppas det är lite folk idag så jag slipper städa hela tiden.

Grattis Matte-Ponken!

I lördags firade vi att Matthias har blivit ett år äldre. Kvällen började med middag på Las Fernandes, en restaurang med härlig känsla, god mat och mycket folk. Det är inte något stort ställe och vi var inte de enda födelsedagssällskapet. Under middagen var det jag, Matthias, Julia, Greig, Achim och hans fru Mar, och Greg. Jag beställde säsongens ugnsbakade grönsaker med någon sorts ost och det var längesen jag åt något så gott. Jag skulle kunna gå tillbaka till Las Fernandes bara för den maträtten. Vi drack vin, kaffe och åt efterrätt innan vi gick vidare till Pesca Salada för att möta upp lite annat folk och fortsätta festen där.

När de andra gick Pesca sprang jag hem och mötte Camille (den franska tjejen som ska flytta in här) och hämtade mina tårtor. Jag hade spenderat två dagar med att baka två tårtor och kakor till Matthias stora dag samt oroat mej för presenten till honom. På lördag kväll vid 19-tiden var allting klart och jag var otroligt lättad. Greg, min nya lägenhetskompis bestämde sej för någon gång underkvällen berätta om min tårtor för Matthias, fast det skulle vara en överraskning. Det spelade självklart ingen roll, Matte-ponken blev glad ändå och alla andra med. Fast det var två små tårtor så blev det ändå mycket över, så Matthias fick gå runt och bjuda alla andra i baren också. Väldigt uppskattat och Matthias fick många kindpussar.

När jag frågade Matthias om hur hans år har varit svarade han “Vilket år!”. Jag tror han och jag känner ungefär lika inför det gångna året, att otroligt mycket har hänt, massor av underbara människor har kommit in i ens liv (han tänker speciellt på Julia) och massor av nya upplevelser. Vi kom också överrens om att 2011 kommer bli ett fantastiskt år och när vi tänker tillbaka på det nästa gång Matthias fyller år kanske vi säger att det var ännu bättre än 2010.

När de vi 03-tiden ville stänga baren var vi sist ut. Bartendern hade diskat mina tallrikar och han var väldigt tålmodiga med sina gäster som inte riktigt vill gå.Vi tackade för en fin kväll och i glada vänners sällskap gick vi hemåt. Dagen efter blev det mycket sömn innan jobbet. Plus att jag åt upp chokladbollarna som jag itne tog med till baren.

Toner från rummet bredvid

Äntligen! Jag är inte ensam hemma längre, Greg har flyttat in och jag har någon att prata med när jag äter frukost igen. I förrgår vaknade jag av att någon höll på att mixtra och släpa på grejer i hallen och fick först lite av en hjärtattack, innan min hjärna började fungera och jag insåg att det bara var en amerikanare som flyttade in. Just nu är han inne på sitt rum och spelar trumpet, något som jag absolut inte har något emot. Jag tycker det är lite lyxigt att ha livemusik gratis i hemmet.

Jag har äntligen fått svar från företaget som har kidnappat min kamera i en månad. För 132 euro ger de tillbaka den, fixad och redo att användas. Det svider ganska rejält i plånboken, men det måste ju göras. Jag har saknat den jättemycket nu och det är helt klart några extra arbetspass för att få tillbaka den.

Fast jobbet är otroligt tråkigt. De senaste dagarna när jag ahr jobbat har vi haft någonting att göra, så istället får jag putsa fönster, damma baren (jag har redan gjort det två gånger den här veckan), och putsa alla glas. Det enda avbrottet i mitt glas-putsande är när någon av stammisarna kommer in och beställer en öl. Han som jag jobbar med är ingen muntergök heller, så timmarna går sakta.

Igår när jag slutade gick jag förbi en annan irish pub, Temple Bar, och såg att de också sökte folk. Jag gick in och pratade med tjejen i baren, hon var superglad och positiv, sa att hon jobbat där i två månader och var glad varje dag när hon gick till jobbet. Stämningen bland personalen, cheferna, kunderna var bra och livemusik varje helg. Han sa att jobba var som att gå på fest och hon tyckte verkligen jag skulle söka. Tror att det stället är mycket bättre för mej på alla sätt, man har längre arbetspass där och jag behöver pengarna.

Nu sitter jag och väntar på att någon lat spanjor som inte är i tid, jag är inte förvånad alls, ska komma och laga tvättmaskinen. Den har varit trasig i jag vet inte hur många månader och äntligen verkar det som att de är på väg att laga den. VI har mögel i duschen också, men det är nästa projekt.

Det har varit underbart väder i flera dagar nu, varmt och soligt. Tidigare idag satt jag i en park och solade och jag tror jag tänker ta mej upp på berget en sväng när de har varit här och fixat maskinen. Om de kommer vill säga…

Ikväll ska vi gå på Gregs konsert. Dani är jätteexalterad, eftersom han också spelar trumpet, och har redan frågat tusen frågor om hur Greg spelar. “Vilken sorts trumpet har han?”, “Vilken typ av jazz spelar han?”, “Hur är solona?”. Massa frågor som jag inte har en aning om hur man svarar på men efter ikväll är förhöret över.

Tiden tickar på…

Efter tjejerna stack ekade det ännu tommare här i lägenheten. Jag ägnade mej åt att söka jobba, sova (jätte)länge, gå på middag hos vänner, träffa gamla jobbarkompisar och konsert.

En dag spenderades med att vandra upp och ner längs Passeig de Gracia, där jag smet in på restauranger och affärer för att lämna CV:n. Vilken skillnad det var från förra svängen med pappersbunten! Om någon frågade något när jag gick runt i mars så kunde jag inte svara och blev nervös, nu kunde jag till och med ha konversationer med personen jag lämnade CV till. Jag passade mej dock för att säga för mycket, att ställa frågor är ett mycket säkrare kort.

Robert som jag jobbade med på Apple var och tog en öl i torsdags. Han berättade att han också lämnar Sellbytel och Apple, men bara för att uppgradera sej till HP. De betalade otroligt mycket bättre och när vi pratade om Sellbytel så insåg att det faktiskt inte är ett företag jag vill jobba för. Visst, jag skulle kunna men jag jobbar hellre i en bar 60 tim/veckan.

I lördags låg jag på stranden, läste med en kaffe och croissant. Jag kände mej väldigt lyckligt lottad som i början av januari ändå hade en strand att ligga på, även om jag hade jackan på och tyckte att det blev lite kyligt när solen gick ner. Att kunna sitta på stranden ens! Det var mycket folk där också, som precis som jag hoppas att det inte dröjer länge innan vi kan parkera oss därnere hela dagarna. På kvällen gick jag, Matthias och Julia på Jamboree för att se Greg och hans band spela. En riktig jazzig konsert, med publik som verkligen kunde uppföra sej. När jag viskade till Julia tyckte båda två ändå att vi pratade för högt. Grabbarna hade väldigt mycket talang och det var häftigt att se, även om jag tycker att det är lite skönare att gå på konsert när publiken släpper lös lite mer och man inte behöver tänka på om man kan prata eller inte. Men jag fick höra historien om varför det är på detta vis senare av en som kan det här med jazz och musik. Efter konserten letade vi rätt på ett billigare ställe, klubbar där en öl kostar 5 euro styck kändes inte rätt för någon av oss. Så vi hittade ett nytt ställe, en argentinsk salsabar i hjärtat av Gotico med otroliga cocktails och välkommande atmosfär. Salsamusiken fick de mer insatta i ämnet att börja dansa och Julias drömmar om att en dag också kunna dansa väcktes. Matthias och jag väntar på framtiden när man kan ladda ner kunskap, som att spela gitarr, vara bra på fysik eller kunna dansa salsa.

Igår provjobbade jag på en Irish Pub och det var inte så tokigt. Jag tycker att det är lite jobbigt att inte veta vart saker och ting är, hur maten ska tillagas eller priserna på allting. Men i slutet av kvällen frågade managern om jag ville ha jobbet, sen skrev vi ett veckoschema till mej.

Idag kom jag dit vid 12-tiden efter att betalat hyran och blivit tillrättavisad av polisen. Jag kom cyklandes, pratade med pappa, på en liten gata mot Las Ramblas. Polisen började hojta och vifta och jag antog att det var på grund av att jag pratade i telefon, men tydligen körde jag mot enkelriktat också. Som tur var gav dej mej ingen böter.

Jobbet var ganska segt, inte så mycket folk och jag spenderade min första dag med att städa hela baren. När jag slutade kom ett gäng från England som beställde hamburgare, öl och cider till höger och vänster. Jag sprang iväg och satte mej på ett café på Rambla Raval och läste medan jag väntade på att Camille skulle ringa.  Innan henne ringde en man från Que Pasta och berättade att han fått mitt nummer av Julia, att ha hört att jag vill ha jobb och sa att de letade folk. Så jag åkte dit för en intervju , fick träffa managerna och restaurangägaren –vilket jag inte var beredd på. Jag hoppas min spanska räckte, kvinnan verkade lite mer tveksam men hon skrattade också och sa att hon inte kunde ett ord engelska. Amerikanen som ringde in mej verkade gilla mitt CV, så vi får se om de hör av sej inom en snar framtid. Problemet är bara att det inte är så många timmar i veckan och lite mer än 6 euro/tim. Men om de erbjuder mej jobb tror jag att jag kommer ta det, min spanska kommer ta jättekliv och det verkar finnas chanser att växa i företaget.

Sen mötte jag upp Camille och vi gick och letade present till Matthias som fyller år i helgen. Jag vet vad jag ska köpa nu, måste bara hitta den rätta TEKOPPEN. Vi letade skor åt Camille, pratade om Paris, japanska tekoppar som kommer i par och crêpes . Jag tror att det kommer blir underbart när hon flyttar in i helgen, mycket skoj och flams.

Nu ska jag sova, imorgon väntar jobb, ringa hyresvärd, fixa någon som kan laga tvättmaskinen och försöka ta reda på vad som händer med min kamera. Jag hoppas på att kunna klämma in en kaffe med någon trevlig person där också och eftersom jag bara jobbar några timmar borde inte det vara något problem.

Tomt på Ferlandina

Idag är ingen historisk dag. Jag har bara städat och druckit mjölk i brist på vatten fram tills nio-tiden. Så egentligen kanske det är en historisk dag, det här är inget som händer alltför ofta.

Men efter Tequila Tuesday igår så kände jag att städa är en bra sysselsättning som verkligen var nödvändig. Jag, Nobert och Justin var först på en stilig bar och bartendern som jobbade där var grym. Han blandade hur många goda tequila drinkar som helst, nya varje gång! Justin och Nobert hade redan varit där och haft tre-fyra omgångar innan jag kom, så bartendern måste ha blandat minst 12 olika drinkar med tequila som bas. När han stängde vid tre-tiden så gav han oss biljetter för att gå in gratis på en klubb som heter MOOG. Jag är ingen stor fantast av MOOG, men det var inte många ställen öppna och vi var inte redo att gå hem. Det blev självklart kul ändå, även om jag inte alls förstår mej på techno. Vi shotade, dansade och jag pratade med en Maria som jobbade på Razzmatazz och hon knöt ett hårband på mej utav toalettpapper. När MOOG stängde köpte vi öl, sen bjöd jag hem holländarna för att visa dem lite svenska traditioner. Jag bjöd på glögg och vi spelade tjilivippen tills Sofie och Veronica klev upp för att flyga hem till Sverige. Klockan var tidigt och Skalman-klockan sa att det kanske var dags att sova nu.

Idag när jag vaknade var jag helt ensam i lägenheten och så kommer det vara tills på måndag då Greg flyttar in. Tjejerna hade inte städat sina rum eller diskat efter sej, så jag tänkte att det är lika bra att ta tag i det här idag när jag ändå kände mej lite sliten.  När jag var klar tänkte jag att gå och träffa Matthias och Pablo, men min mobil har slutat fungera så jag fick inte tag på dem. Så imorgon ska det hända som jag har väntat på i ett år, jag ska äntligen köpa ny mobil. Jag har en hel del saker att ta tag i morgon faktiskt. Joan, jobb,skola och vad som händer på kvällen. Imorgon är nämligen en stor och jätteröd dag i Spanien, det är något med julen de firar nu och som jag har fattat det är det nästan den största dagen av alla. Ja, det är morgondagens uppdrag att ta reda på!

Mer Parisbilder

 Packar upp hemma hos Ida. Det tar inte lång stund innan jag har spridit ut mej ordentligt.  Jag och Ida vid vad vi kallar invaliderna. Det heter något i stil med Les Invalides och där ligger Napoleon begravd. Ida bor precis mellan detta ställe och Eifeltornet.

Ida tyckte att det var ganska bra att jag kom, nu fick hon turista på riktigt.

   

Efter att ha strosat runt läng Champs Elysée hela dagen gick vi till julmarknaden och tog en crêpe med nutella. Otroligt gott och välbehövligt. Sen värmde vi oss vid en eldgrej, också det välbehövligt.

Tequila Tuesdays

Jag har varit tillbaka på mina gamla jobb och det verkar inte som att det kommer hända så mycket där. Apple hade anställt 16 nya personer efter jag stack så de har tillräckligt med personal för minst ett år framåt, jag ska skicka dit mitt CV ändå så ska de vidarebefordra det till HR som kanske kan placera mej på ett annat projekt. Egentligen är jag ju sjukt trött på telemarketing, men vad ska man göra. Jag behöver pengarna.

När jag var där och träffade min gamla underbara arbetskompisar och insåg att jag inte kommer sitta med dem längre, började jag fundera på om jag ska plugga spanska. Jag har lärt mej en hel del sen jag kom hit, från noll till att faktiskt kunna göra mej mer eller mindre förstådd och jag förstår andra. Men jag kan inte prata i dåtid, kan inte grammatiken utan går bara på känsla och uttryck jag hör andra säga. Om jag vill få ett bra jobb här måste jag lära mej spanska på riktigt och jag tror att den här våren kan vara rätt tid att lära sej.

Idag är det tisdag och två holländare jag träffade på nyår har en tradition som heter Tequila Tuesdays som de tänkte inviga mej i ikväll. Imorgon åker de tillbaka till Amsterdam, så det är lika bra att ta chansen när man har den. Men först, hem och äta ordentligt med mat!

Feliz Año!

Nytt år, nya möjligheter, nya drömmar som ska uppfyllas och nya platser att besöka. 2010 har varit ett otroligt år på många sätt, händelserikt och oförutsägbart. Snart firar jag och Julia ett år i Barcelona och det är tokigt hur fort tiden har gått, samtidigt som det känns som jag har varit här mycket längre än 10 månader. Som om jag skulle ha varit här i flera år, jag känner mej så hemma och bekväm här. Jag är helt säker att jag gjorde ett av de klokaste valen i mitt liv när jag bestämde mej för att flytta hit.

Dagarna mellan hemkomsten från Paris och Nyår har sprungit iväg. Jag har varit tillbaka på ett va mina gamla jobb för att se om det finns chans att börja där igen och imorgon ska jag tillbaka till Apple för att hälsa på och kolla läget där också.

I Torsdags bjöd Julia med på födelsedagsmiddag på Organic  och det var längesen jag åt så mycket mat. Det blev mycket mysigt prat om julen, Paris och vad som komma skall. På kvällen gick jag, Julia, Matthias och Nicco på flamenco på Apolo. Det var en helt otrolig show och den stora stjärnan var en 13-årig pojke som verkar ha fötts med flamencoskorna på. Jag har aldrig sett en sådan talang, det var helt otroligt! Tydligen bestod uppsättningen till största del av en familj, med mormor, mamma, pappa och son. Jag blev helt tagen av pianisten också, som påminde mej om när jag och Louise satt i aulan och fröken spelade underbart medan jag satt förstummad. Efter den magiska showen så gick vi vidare till Café Apolo där man vid varje bord har en egen maskin som man häller upp öl ur sen visas det på en tv hur mycket öl varje bord har hällt upp. Ett väldig speciellt ställe som har osmickrande ljus och ganska otrevlig personal, men i slutändan är stämningen ändå härlig. För Nicco slutade kvällen efter öldrickandet medan vi andra gick till Bar Pesca Salad för att njuta av goda drinkar, bra musik och väldigt trevlig personal och varandras sällskap. Vid 3-tiden var det sängdags och både Julia och Matthias var klena de första timmarna på nyårsafton.

Jag började min nyårsafton med kaffe och yoghurt på sängen innan jag tog på mej ett par sköna skor och satte av mot Montjuïc för andas frisk luft och tända ett ljus på kyrkogården. Eftersom jag älskar berget och aldrig varit på kyrkogården innan passade jag på att utforska, gå lite fel och komma fram till borgen och trädgårdar innan jag kom till mitt mål. Väl framme möttes jag av en av de vackraste och läskigaste kyrkogårdarna någonsin. Vissa gravar var väldig väl omskötta medan andra var tragiska att se. Katter, duvor och hemska trutar strosade omkring och gav mej obehagskänslor men de försvann när man såg en grav utsmyckad med blommor i alla världens färger och hopsatta till olika figurer.

Vid 17-tiden ringde Matthias för att bjuda in mej på middag och jag tänkte att jag skulle börja röra mej hemåt och sen gå och handla något att ha på mej på kvällen. Vilsen försökte jag ta mej ut ifrån kyrkogården, vilket resulterade i att jag hamnade på fel sida av berget. Men jag var ändå glad att jag lyckades ta mej ut, för de skulle stänga igen grindarna en halvtimme senare. Jag började gå längs en trottoar mot Barcelona, jag var nästan borta i förorten Hospitalet, men tänkte att det säkert skulle gå att ta sej hem gåendes. Javisst kunde man det. Om man går på motorvägen och nästan blir överkörd på köpet. Lastbilar, bilar och motorcyklar svischade förbi och tutade som tokar, som om jag ville gå där och tyckte det var den bästa iden i världen. Jag var skräckslagen och säker på att jag aldrig skulle ta mej hela vägen hem. När jag kom fram till Columbusstatyn en timme senare var jag så lycklig för att benen höll hela vägen och att jag skulle få fira nyår 2011 också.

Hemma gjorde jag mej ordning, lugnade ner mej efter min nära-döden-upplevelse och lånade en klänning av Veronica innan det bar av till Matte Ponken för att hjälpa till med maten. Efter nio ramlade Becca, Julia och Greig in och vi njöt av ost, kex och cava medan vi delade med oss av vad som hänt i vår liv de senaste veckorna. Vi var ett härligt gäng som satt hemma hos Matthias och njöt av varandras sällskap, god mat och musik. Vid tolvslaget följde vi de katalanska traditionerna och åt tolv vindruvor i takt med att klockorna slår. Om man inte lyckas äta alla tolv betyder det ett års otur. En timme in på det nya året tog vi på oss skorna, jag min snygga och väldigt höga klackskor som jag fick av Sara förra året, och rörde oss mot Gotico där en enorm fest med live musik och DJ skulle finnas. Lägenheten var den största jag sett, med två kök, två vardagsrum och massa sovrum. Senare fick jag  reda på att det var två lägenheter som man slagit ihop.

Det var massor av härliga människor där, bland annat Yurk som spelade i en orkester nere i Sevilla och berättade om hans effekt att kunna omvända straighta män till gay. Han sprutade också sin drink på mej i samband med ett skrattanfall och övertygade mej om att komma ner till Sevilla och hälsa på och äta tapas. Vi hittade två holländare, Yurk var intresserad av den ena, och vi satt ute på terrassen i timmar medan en jam session höll på i vardagsrummet. Vi stal apelsiner och chokladdryck ur kylskåpet och sen bestämde sej grabbarna för att gå hem, hitta ett bageri på vägen och tyckte jag skulle följa med. Jag kände att det inte var riktigt dags att gå än fast tanken på en nybakt croissant var frestande. Jag blev kvar en bra stund till och inte förrän elva på förmiddagen var jag i Raval igen. I brist på taxis fick jag gå hem och det första jag gjorde när jag kom innanför dörrarna var att förbanna mina skor och sen föll jag stupad och lycklig i sängen.

Bilder från Paris

Jag har i princip inga bilder ifrån staden som överöser en med kärlek eftersom min kamera fortfarande är på verkstad. Men här kommer de få jag har, kanske kan fyllas på längre fram.